I sin senaste blogg skriver forskaren Esko Kilpi om hur arbetet i kunskapsintensiva verksamheter förändras:

“Kunskapsintensivt arbete innebär möten mellan olika ideer och behov. Arbetet innebär överenskommelser: om vad som är relevant (att diskutera), om vad som är viktigt och mindre viktigt. Arbetet betyder att vi “avtalar” om hur vi skall gå vidare tillsammans och hur vi ska hantera olika valsituationer vi kommer att möta framöver” (fri översättning)

Förändringen, individualiseringen av arbetet och behovet av mer och snabbare dialog kring vad som är viktigt påverkar också ledarskapet.

De stora implementerings- och sjösättningsprocessernas tid är förbi, åtminstone i kunskapsföretagen. I dessa företag gäller en agil och ständigt levande “mångkanaldialog” om syftet, idén med verksamheten. Det är syftet som håller ihop allt spretigare organisationer och att leda dialogen och kommunikationen om syftet blir ledningsgruppens huvuduppgift. Den uppgiften medför ett stort krav på samsyn, att man “pratat ihop sig” och detta dessutom ofta.

Samtidigt äter hanteringen av den allt oberäkneliga vardagen nästan helt upp mötestiden för allt fler ledningsgrupper. I vissa organisationer landar arbetet med att skapa syfte (berättelsen!) och mening nästan helt på mellanchefernas axlar.

Varje ledningsgrupp skapar i sitt arbete sina egna vardagsrutiner och utvecklingsformer. Nu förefaller det som om många ledningsteam låter vardagsutmaningarna och mötesrutinerna svälja möjligheterna till dialog. Man glömmer bort att bygga in strategisk timeout, en kort men aktiv paus för att skapa helhetssyn och idé och konkreta lösningar för det fortsatta spelet.